Tiden har en märklig förmåga att bara… gå.
Och någonstans där, mitt i allt som pågår, försvann orden igen. Inte för att det inte fanns något att säga, utan kanske för att det fanns för mycket. För det har hänt saker.
Apansson har fyllt 18 år. Det känns nästan overkligt att skriva det. Att se henne plötsligt stå på egna ben, med hela världen öppen framför sig. Och själv stå kvar en stund, lite stilla, och försöka förstå hur fort allt egentligen gick.
Samtidigt har livet rört sig även för mig. Förutom fast tjänst på ett jobb jag verkligen älskar så har jag sålt min lägenhet och köpt en annan. Dags att börja packa ner vardag och ett liv här i kartonger. Bära ut det som varit och försiktigt börjat bygga upp något nytt. Ett nytt hem som ännu inte riktigt satt sig i väggarna, men som sakta ska börja formas av kaffekoppar, växter, tavlor, kvällar i trädgården (ja, det finns en liten trädgård där! ♥) och allt det där som till slut blir ett liv.
Det är något speciellt med förändring. Hur den kan kännas både mjuk och läskig på samma gång, så kanske var det därför det blev tyst här. För att livet inte riktigt gick att skriva ikapp, just då.
Lämna ett svar